Äntligen har det kommit snö och lite kyla!
Japp, jag är en sådan som faktiskt tycker om vintern, med snö och kyla och allt vad det innebär. Jag gillar ju iofs hösten, och våren, och dommaren med…
Jag har längtat efter kylan, för jag hittade en grymmingjacka som var rabatterad till max tidigare, men det har inte varit tillräckligt kallt.
På kvällen är det mörkt och tyst, det var bara jag och Ninja ute. Vi tog en promenad i högt tempo runt Åby ängar (eller Nytorps Ängar, bägge är rätt att säga)
den moderna människan är väl som räddast för det som inte är farligt, och det är lätt för de flesta att jaga upp sig när man är ensam i mörkret.
Alla bilderna är tagna med mobilen, och för att öka på ljuset så hade jag med mig mitt ”lasersvärd”. Det är få som vet om det, men jag är torsk på ficklampor. Lasersvärdet är egentligen en cykellampa, men den fungerar utmärkt som gevär med, lyser man på en duva så ramlar den ner från himlen, lagom genomrostad. Ungefär så starkt lyser den. Det är en Diablo Mark 2 för er som är intresserade.
Det var tyst i kogen. Dämpade ljud, bara jag och Ninja hördes. Appropå att höra, sa jag att jag hade min nya jacka på mig? Den har en fuktspärr längst ut, och är lite vinande prasslig. Tänk regnbyxor och lite prasslig. Så låter den. Inget för smygjakt alltså.
Mörka nätter när jag är i skogen så brukar jag roa mig med att slumpmässigt tända ficklampan, och lysa in i skogsbryn. Då ser man hur mycket djur det finns, för ögonen reflekterar ficklampans sken. Idag såg jag hare, räv och rådjur. Ninja försöker jaga efter dem, men jag har tränat in en ganska bra inkallning så det brukar lösa sig.
Vi var i höjd med agility området (för er som hittar) och rätt var det var så hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om, och hörde hur personen mig ökade stegtakten. Jag såg ngen och tänkte fan, han är på andra sidan, så jag tar lite längre och snabbare steg, samtidigt som jag vänder mig om åt andra hållet.
Personen bakom mig ökar upp stegfarten ytterligare, och jag känner hur jag får adrenlinpåslag. Håret i nacken reser sig, jag spänner mig och förväntar mig en attack. Jag chansar och tar ett snabbt steg pt sidan och vänder mig om helt, beredd att sjunka ner baklänges för att ta emot ett överfall.
Då inser jag. Det som Ninja redan vet. Vi är ensamma. Det är luvan på jackan som guppar precis bredvid örat. Som sagt, hur stor är chansen att bli överfallen på ett gärde mitt ute i skogen, i mörkret? Noll! Men jag tänkte inte på att den här jacken låter betydligt mycket mer än mina andra jackor 😉
Det snöade och blåste med. Rådjuret som jag försökte fota vände bort huvudet, så det syns inte ens
Vägen hemåt, upplyst med lasersvärdet.
Röda prickar. Dvs andra små väsen i skogen.
Det är blött under snön. Plumsade ner rejält där de grävt på gärdet. Insåg för övrigt att jag bhöver köpa snölås till kängorna.
Infarten till Åbylund i härlig vinterskrud