Japp. Check! på den och allt annat hurtigt man kan säga. Återkommer om vad The Masterplan är i ett senare inlägg, men jag måste skryta lite, för jag gjorde ett smart val idag. Riktigt duktigt faktiskt. Kanske är mogen att prata pension?
följer man planen kommer man till målet, även om man kanske inte håller rak kurs mot målet hela tiden.
Onsdagarna är bjj träning. Först en timme sparring och sedan om jag orkar och är inspirerad så kan jag ta ytterligare en timmes teknikträning. För dig som inte vet vad sparring är så kan jag berätta att det inleds med 2 ronder a 5 minuter, där tanken är att man bara skall rulla och bli varm i kroppen. Man skall alltså inte bli trött, bara varm, få upp pulsen och bli mjuk. Det gick alldeles utmärkt, slow roll är i mitt tycke ett utmärkt sätt att värma upp på, situationsspecifikt. Det kräver att man rullar med någon som förstår principen, att man hela tiden skall rulla och byta position, utan att muskla. Fast om den man rullar med kör för hårt är det ju bara att säga till, eget ansvar behöver man ju ta.Nåväl, uppvärmningen avklarad. BJJ sparringen kan man göra på lite olika sätt, men nu blev det utan tidsgränser till submission. Dvs rulla på tills någon ger sig. Eller så här. Maxpuls. Mjölksyra i händer och armar. Någon som konstant gör allt han eller hon kan för att det skall vara så svårt som möjligt för mig att andas. Så svårt som möjligt för mig att röra mig. Att hela tiden få grepp som gör att jag ger mig för att det gör ont eller att jag håller på att svimma. Och jag gör konstant samma sak tillbaka. Ibland kan jag kontra, ibland måste jag försvara. Ibland är jag så illa ute att det enda jag kan göra är att vänta, härda ut och ta tillvara på ett millimeter misstag som gör att jag kommer loss. Det är nästan lika jobbigt att attackera som att försvara. Så här håller vi på, fram och tillbaka, tills den ene har den andre i ett grepp som man inte kommer loss ur. Ibland är den som attackerar så trött att man inte klarar av att slutföra en attack, eller att man får så mycket mjölksyra i hjärnan att man glömmer bort hur man skall göra. Första rullen idag blev över tio minuter (men under en kvart) lång. Helt otroligt! Roligt. Jobbigt. Fostrande. Utmanande. Sen fortsatte sparringen på samma sätt. Paus för att skaka ur mjölksyran ur händerna (jag musklar för mycket med dom istället för att använda teknik), dricka lite vatten och hitta en ny kombattant att köra med. Rinse and repeat tills passet är över. Skratt och leenden hela tiden, någon som råkar få en armbåge eller ett knä lite hårt i ansiktet, några som sitter o snackar och ytterligare några som nöter på en teknik de vill testa. Kan det bli bättre? Stolt #1: jag la tid på att stretcha idag. Nästan 15 minuter, kan nog bli en vana.
Stolt #2: jag lyssnade på rösten i huvudet innan träningen och gjorde sedan tvärt om, vilket ledde till att jag åkte till sparringen och hade ett kanonpass.
Stolt #3: det som det här inlägget skulle handla om egentligen, nämligen ett bra beslut.
Tanken är ju att sparras en timme och sedan ta teknikpasset om jag är taggad, orkar och vill. Jag var taggad. Jag orkade. Jag ville. Men jag gjorde inte. Vad är det som är så genialiskt med det då?
Jo att efter ett sådant kanonpass så här tidigt på säsongen så är det bättre att bryta när allt är på topp. Att fortsätta hade inneburit högre trötthet, vilket hade ökat skaderisken. Skador skall jag undvika.
Genom att bryta när det är som roligast så skapar jag ett sug att träna än mer, vilket gör att nästa pass lockar ännu mer. Och då blir det desto lättare att täppa till truten på den där rösten som försöker locka mig till att göra allt annat än att träna (det kommer ytterligare ett inlägg om hur man besegrar rösten framöver). Det här inlägget blev mer en kärleksförklaring till brasiliansk jiu jitsu än något annat. Men jag tror du fattar. Det ÄR kul. Teknikträning är roligt och lärande. Sparring är grymt!