Efter att ha skrivit om resurssnål djurhållning så tänkte jag gå igenom sätt att fånga djur. Jakt är intressant och roligt, men förutom det obligatoriska med vapenägandet kräver det kunskap om marken och ofta med ett organiserat jaktlag. Vid en SHTF händelse så är det kanske inte det första du vill lägga energi på. Att jaga är enormt energikrävande. Dessutom är det troligen inget du vill lägga tid på heller, eftersom det också tar enorma mängder tid. Vid en vanlig harjakt i 08 land så är det kanske tre hundförare och 22 passkyttar involverade. Senaste jakten jag var på (med den uppställningen) så gav det 5 harar och tog en hel dag. Knappast ”bang for the buck” så att säga…
Så vad finns det för metoder för att resurssnålt och tidseffektivt kunna fånga och döda vilt? Du vill ha något som arbetar dygnet runt utan att du är där. Då är snaror, fällor och nätvarianter otroligt effektiva. Obs, att i fredstid använda fälla och snara kräver jägarexamen samt att du använder godkända fällor. Mjärde, nät och mörtbur bör du kolla vad fiskeföreningen tycker om innan du sätter i dem. Det är inte säkert att der är tillåtet.
Snara
En ”lätt” metod för att främst fånga småvilt men även större klövdjur. Alla snaror kräver extremt mycket kunskap kring djurens förflyttningar och hur de agerar. Hitta en viltväxel eller en plats där du ser att viltet rör sig och sät snaran på lämpligt ställe. Sätt många snaror längs viltstigar och hålor. Tänk också på att du behöver vittja snarorna ofta, Du bör besöka dem en eller två gånger per dag så lägger du ett långt stråk med snaror över ett par mil så kommer du få gå/springa/cykla/skida långt varje dag.
Det finns många olika snarningsmetoder så de får du läsa in dig på själv. I korthet så rör det sig om en fångstform som fångar en tass/klöv på viltet när den kliver i snaran, eller så är det en snara som fångar djuret runt halsen när den går längs stigen eller sträcker sig genom snaran för att äta det du lagt ut. Längst ned på denna sida kan du läsa mer om snaror och fällor
Fälla
Väldigt likt snaran vad gäller placering och tänk. Det finns flera olika fällor men huvudtyperna är dödande (slagfälla) eller fångande fälla (bur eller nät som fångar viltet). Fällan liksom snaran ställer oerhört stora krav på dig som jägare. Du måste dels kunna läsa var viltet går, du får inte lämna vittring efter dig och du skall maskera fällan så att viltet inte blir misstänksamt.
Low tech fällor är högintressanta. Här är två olika för att fånga småvilt som harar och kaniner
https://www.youtube.com/watch?v=jTPcD48q5Uw
Samt denna som är baserad på två tunnor och lite annan fångstteknik
https://www.youtube.com/watch?v=BYnu5RGO95A
Mjärde
Mjärden är ett fångstredskap som fungerar på de flesta vattenlevande djuren. En ingång, som är lätt att ta sig in igenom som leder till en kammare där betet finns. Väl inne så är det svårt för bytet att hitta ut. Dessa bör bevakas väl eftersom andra gärna vittjar mjärdarna. Det kräver en del kunskap, men inte lika mycket som för snara/fälla.
Nät
Nät känner väl de flesta till. Att lägga nät med en eka är ett tidseffektivt sätt att fånga en hel del fisk, även om vittjandet och uttrasslingen kan ta nog så lång tid. Nät går utmärkt att använda på vintern med, vilket många inte tänker på. Du kan även använda fisknät för att fånga fåglar.
Mörtstuga
Egentligen en mjärde, men av lite annan design. Mört finns det gott om i de flesta sjöar. Du använder dem som betesfisk för din mjärde, mete eller liknande, eller så tillagar du den. Här är en bra byggbeskrivning av en mörtstuga, eller så bygger du MadPreppers variant på mörtstuga enligt beskrivningen här nedan
Yoyo rulle
Yoyon är en fjäderbelastad linhållare som när fisken tar bytet gör ett mothugg och rullar in linan. Den kan användas på sommaren genom att du fäster den i ett träd och låter kroken flyta runt i vattnet. Samma princip fungerar självfallet på vintern. Den går även att använda som snara.
FÄLLOR OCH FÅNGSTREDSKAP
Lena Pettersson, Eva Springe, Iben Villumsen
Bearbetad av MadPrepper
INLEDNING
Man skiljde tidigare mellan jakt och djurfångst och menade då med jakt ett DIREKT jagande med vapen, med eller utan hund. Djurfångst avsåg alla metoder där man använde någon form av redskap för att fånga djuren döda eller levande. Numera skiljer man inte mellan jakt och djurfångst utan kallar båda för jakt.
Fångstredskapen kan kombineras med lockbete, led av tygtrasor, stenstoder el.dyl. eller med stängsel. Jägaren kunde också själv driva villebrådet mot ett önskat mål, en grop eller klippkant.
HISTORIK
Ända sedan istidens slut i vårt land, omkring 7000 f.kr. och på vissa håll långt in i nyare tid har jakt, fiske och samlande varit den viktigaste näringsekonomin. Man räknar med att jordbruket kom till södra Skandinavien omkring 3000 f.Kr., men särskilt i Norrland kvarstod fångsten som den viktiga näringskällan och jordbruket utnyttjades som ett komplement. Först under järnålderns slutskede dvs 800-tal, räknar man med att åkerbruket fick en större betydelse.
De vanligaste fångsredskapen bland allmogen har förhistoriska anor och det är troligt att de använts ända sedan stenåldern. De egentligt moderna fångstredekapen är saxar och förgiftade beten.
Både flaken, stocken och snaran är uråldriga fångstredskap som levt kvar länge bland allmogen. Flaken och stocken förbjuds under 1800-talet och ersattes av en flitigare användning av snaran. Fångstgropen har använts åtminstone sedan järnålder och förbjöds i lag först 1864. De självskjutande gillren finns omnämnda i de medeltida landskapslagarna men förbjöds i södra Sverige redan 1347. I Norrland slutade de användas långt senare och då genom allmogens frivilliga beslut.
De första lagbestämmelserna med begränsade jakttider för villebråd i Norrland i Magnus Erikssons allmänna landslag år 1347. Sådana jaktbestämmelser blev under 1600-, 1700- och främst 1800-talen mera detaljerade och kom att omfatta allt flera villebråd.
Lagbestämmelserna för användande av fångstredskap ändrades den 1 aug 1981. Då bestämdes att endast typgodkända fångstredskap för användas. Tiden fram t.o.m. 1986 räknar man som en övergångstid då man får använda de redskap som är tillåtna idag.
REDSKAPSTYPER allmän beskrivning
Den bästa beskrivningen av de olika redskapstyperna finner man i Ekmans bok om Norrlands jakt och fiske. Han skiljer där mellan två grupper av fångstredskap:
1. GILLRADE REDSKAP
Olika typer av fallgiller -flake, stock och falltaksbås samt fällor med fallucka, fallgropar, snaror, vippkrokar, saxar och självskjutande giller.
Flake
Två eller vanligen fyra stockar bredvid varandra som hålls samman med en eller flera tvärslåar. Ett sidostängsel av ris eller trä är viktigt för att hindra djuret att gå vid sidan om öppningen (figur 1). Bytesdjur: Järv, utter, mård och skogsfågel. Sparsamt använd för fångst av björn, lo, varg och räv.
Figur 1.
Gillerstock
Ofta en liggande stock på marken och ovanpå den en uppgillrad stock De nedslagna stolparna hindrar stocken att vinka åt sidorna. Bytesdjur: Järv, räv, mård, hermelin, hare och skogsfågel (figur 2).
Figur 2.
Falltaksbås
Ett bås med tre fasta väggar, tak och en öppen gavel. Taket är upphängt och gillrat med bete. När djuret går in i båset och tar betet avgillras taket som då ramlar ner och djuret blir instängt (figur 3). Bytesdjur: Lo, järv och räv.
Figur 3.
Gillringsmetoder för flake, stock eller falltaksbås
Man har haft fyra olika metoder att välja ibland när man skulle gillra en flake, en stock eller ett falltaksbås. Man kunde gillra med gillerstickor i 4-form, med gillerstickor i ¦- -form, med hänggillring eller med stolpgillring.
Gillring med gillerstickor i 4-form: gillret ramlar ner när djuret tar ett bete som sitter på stickorna eller trampar eller stöter till dem (se figur 2).
Gillring med gillerstickor i ¦- -form: gillret ramlar ner när djuret stöter till stickorna (figur 4)
Figur 4.
Hänggillring: en lodrät gillerpinne är upphängd med ett snöre eller en vidja. Pinnens nedre ände är pressad mot ett hak i en vågrät gillersticka. När djuret trampar ner gillerstickan, frigörs upphängningen och gillret ramlar ner (figur 5).
Figur 5
Stolpgillring: fallstocken eller fallstockarna hålls uppe med en hävstång som vilar på en lodrät stödpinne. Stångens grövre ände håller upp stockarna och i den smalare änden ett snöre med en gillersticka, en vidja eller ett bete under stocken (figur 1).
Fälla med fallucka
En fyrsidig bur med tak och botten. Den ena sidan gillras upp som en fallucka och förbinds med ett bete (figur 6). Bytesdjur: Bäver och säl.
Figur 6.
Fallgrop
Fallgropen eller fångstgropen finns ofta i sammanhängande system. Älgen har varit det vanligaste bytesdjuret, men särskilda typer av gropar har använts för fångst av varg och räv. Hit hör också den typ av jakt på vildren som gick så till att renen fördes med hjälp av stängsel eller andra led mot en klippkant eller en flod (figur 7). Bytesdjur: Älg, ren, varg och räv.
Figur 7. Fångstgrop i genomskärning
Snara
Konstruktionen innebär att djuret stoppar huvudet i en löpande snara som dras åt och stryper djuret. Själva snaran kan göras av sentråd, lingarn eller mässingsrtråd. Den är fästad i ett stadigt föremål, en käpp, klyka eller buske och hålls utspänd på olika sätt. Bytesdjur: Skogsfågel, hare, älg, ren och lo. Vippsnara har använts vid fångst av räv. Det är en snara som med ett snöre är förbunden med en nedspänd unggran eller tall. När djuret går i snaran och den avgillras åker det upp med grantoppen.
Vippkrokar
Konstruktionen är densamma som för vippsnaran men den gillras med bete på krok. Bytesdjur: Räv och järv.
Sax
Saxen spänns med en fjäder och gillras antingen med en tråd som djuret trampar på eller med bete. Saxen måste döljas omsorgsfullt och behandlas för att inte avge vittring från människa. Bytesdjur: Björn, Varg, räv, lo, järv, utter, mård, vessla, hare, bäver, skogsfågel och säl.
Självskjutande giller
Principen med detta fångstredskap är att djuret ska utlösa ett giller som driver ett skarpt vapen i dess kropp. Vapnet kan vara en pilspets eller en bössa som avfyras. Bytesdjur: Älg.
2. EJ GILLRADE REDSKAP:
Nät, rävtana, äggholkar och förgiftade beten.
Nät
Fisknätet är naturligtvis den vanligaste nättypen och har använts sedan stenåldern. Men nätet har också varit en vanlig fångstmetod för bäver och säl. I ett par fall förekommer en enkel uppgillring av nätet nämligen vid fångst av sittande sjöfågel och mård. Nätet är då gillrat för att vid påstötning från djuren falla ner och snärja in dem. Bytesdjur: Fisk, säl, bäver, mård och sjöfågel.
Rävtana
Även kallad träsax, rävtång, rävklåpa, rävstabb mm. Man kapar toppen av ett gammalt träd och gör där en klyka. Man kan också använda en gammal bräda. Den ena spetsen i klykan görs längre och agnas med kött, fågel, stekt hästhov mm. Agnet sitter så högt upp att räven måste använda fram som stöd och fastnar då i klykan. Bytesdjur: Endast känt för fångst av räv.
Äggholk
En konstgjord värphåla i en trädstam eller en tillverkad holk. Gjordes speciellt för knipa och skrake och vittjades på ägg under värptiden.
Förgiftade beten
Har använts för jakt på varg och järv. Var inte lämpligt till djur som jagades för pälsens skull.
HARSTOCK
Hur gillrades harstocken?
Principen är att en stock hålls uppe med en anordning som haren antingen stöter till eller betar av och därmed frigör stockens stöd så att den ramlar ner. De vanligaste gillringsmetoderna för hare har varit med gillerstickor i 4-form och med stolpgillring. I anslutning till stocken byggdes också en liten inhägnad av käppar och kvistar som stacks ner i marken. De skulle helst vara av gran. Stocken placerades i inhägnadens öppning.
När gillrades den?
Ofta ställde man i ordning fångstplatsen på sommaren. Man fällde stocken, som helst skulle vara av asp, och lade ut fräkne eller havre och kornhalm för att locka haren till området. Under förvintern och vintern gillrades stocken. Man agnade med sälg-, vide- eller aspkvistar. Haren skulle vänjas vid platsen och man ville få bort vittringen av människa. När stocken gillrades var man därför noga med att använda handskar eller vantar, Särskilt viktigt var det att icke ta i agnkvistarna med bara händerna.
Var placerades stocken?
Ofta placerades stocken där man sett att haren brukat gå fram. Vanligt var att ställa den på stigar. I senare tid har stocken placerats i öppningar och hål i gärdesgårdar eller i dörröppningar till hölador. Tröskeln fick då tjänstgöra som understock. (Ekman S 1910 s 160, Zetterberg H 1981 s 29 ff)
Så här gjorde jag en harstock
Jag började med att kapa upp en redan avverkad asp i två, ca tre meter långa, stockar. Av två grenar yxade och spetsade jag till fyra ca en meter långa, stödpinnar. Dessa slog jag ner i marken vid sidan av stockens båda ändar. Där ska de fungera som stöd för gillerstocken så att den inte vinker åt sidorna.
Av en annan gren yxade jag till de tre gillerstickorna. Jag gjorde alla omkring 3 cm breda och 1 cm tjocka. Den vågräta stickan gjorde jag lite tunnare än de andra för att den skulle vara lite lättare. Den första stickan (a) blev 10 cm lång och tillspetsad i ena änden. Den andra (b) gjorde jag dubbelt så lång, alltså 20 cm. På mitten av stickans ena långsida gjorde jag ett litet hack. Där ska den första stickan få stöd. Den tredje stickan (c) blev 30 cm lång och avsmalnande mot den långa spetsen. I den tjockare delen gjorde jag ett 5 cm långt och 2 cm djupt hak. Detta är den egentliga gillerstickan som haren ska stöta till och avgillra stocken.
Det tog mig ca 1 1/2 timme att göra i ordning gillerstocken och gillerstickorna. Men när stocken skulle gillras behövde jag hjälp. Det gick inte att ensam hålla upp den ganska tunga stocken och samtidigt sätta fast stickorna. Det är möjligt att man kan klara det med större styrka och mer träning. Är man däremot två personer så att den ene kan hålla upp stocken gör det mycket lättare.
När jag gillrade stocken, upptäckte jag att man måste ställa och hålla stickorna på ett visst sätt för att de ska stå bra. Om man först ställer upp stickorna a och b.Tänk på att spetsen på sticka a står längst in i sticka b:s hak. Sedan fattar man med den ena handen omkring de båda stickorna så att de inte glider isär. Samtidigt för man sakta ner stocken och fäster den återstående stickan så att denna stickas hak håller ihop de två första stickorna.
Jag upptäckte att det var lättare att fästa den sista stickan om jag samtidigt genom stocken hade lite tryck på de två andra stickorna. När stickorna placeras under stocken bör de stå så att den första stickans nedre spets och den tredje stickans långa spets pekar åt skilda håll. Eftersom man vill vara säker på att bytesdjuret träffas av stocken bör stickorna stå så att den tredje stickans långa spets pekar in under stocken.
Stocken gillrades på detta sätt och den stod stadigt. Den avgillrades när jag tryckte på den vågräta stickans långa ände.
SNAROR
När man studerar de olika fångstsätten upptäcker man att samma redskapstyper ständigt återkommer. Det är flaken, stocken, snaran och saxen. Av dessa är bara den sista av modernare datum. Enligt Ekman ”.. finnes icke något i allmogens ögon jaktbart djur, från snösparfen upp till björnen, älgen och vildrenen, som icke varit föremål för fångst med något av dessa redskap…”. Flitigast användes snaran vid fågelfångst.
Själva löpsnaran tillverkades av lin, hampa, sentråd, bomullstråd eller mässingtråd. Den knöts fast och spändes ut mellan två käppar eller i en klyka (figur 1). Snaran hålls utspänd genom att läggas i en skåra i barken eller med ett grässtrå, huvudhår eller tallbarr som viks om snartråden och kläms fast i en skåra i barken (figur 2).
Figur 1. Figur 2.
Snaror görs olika stora för de olika fågelarterna. För fångst av både tjäder och orre gjordes de ca. 20 cm i diameter. För järpe och ripa ca. 13 cm i diameter. Löpsnarans höjd över marken varierade också. För tjäder som avståndet är mellan lillfinger- och tumspetsarna, när alla fingrarna hålls utspärrade. För orren är samma mått lika med avståndet mellan lillfinger- och pekfingerspetsarna. För järpe och ripa är måttet en tvärhand.
När man snarade fågel byggde man upp hagar av ris och ställde snarorna i hagarnas öppningar. Riset man använde var sådant som fåglarna åt. Så här gjorde vi en ripsnara: Vi högg en björkklyka och kapade den så att klykarmarna var ca. 60 cm långa. Dessa spetsade vi till i änden så att de skulle vara lätta att trycka ner i jorden eller snön. Vi gjorde en snara både av sen- och mässingstråd. En löpögla gjordes i sentrådens ena ände och i mässingstrådens båda ändar. I mässingtrådens ena ände fästs ett ”tafssnöre” att fästa snaran med.
När får man snara ripa?
Efter Svensk författningsamling Jakttidsförordning 1976: §2 Dal och fjällripa.
I Värmlands län: september.
I Jämtlands län ovanför gränsen för svårföryngrad skog och i Västerbottens län ovanför odlingsgränsen 25 augusti – 28 (29) februari. I övriga delar av Jämtlands län, Västerbottens län, Västernorrlands län och Kopparbergs län 25 augusti – 31 oktober. I Norrbottens län ovanför odlingsgränsen september – februari, i övriga delar av Norrbottens län september – oktober.
Hur snarar man ripa ?
Vi har inte snarat, då jakttiden var över i den här delen av länet.
RÄVFÅNGST MED TRÄSAX
VARFÖR?
”I den norrländska pälsvaruhandeln spela räfskinn en betydande roll och räfgillring idkas yrkesmässigt af ganska många fångstmän.” (Ekman)
Rävskinn tycks främst ha använts som pälsskinn och som material för mössor, handskar etc.
”Äfven räfven har tagits i anspråk för medicinskt ändamål av befolkningen, enligt hvad ett gammalt meddelande från Vilhelmina upplyser om. Gallan intogs för diverse sjukdomar på samma sätt som björngallan, fettet begagnades till insmörjningar för värk o.d., och lungorna brukade torkas, gnuggas sönder och i deg gifvas åt boskap för lungsjukdomar.” (Ekman)
HUR?
Av de metoder för djurfänge vi inledningsvis gick igenom är det endast ett som, vad vi vet, använts speciellt för fångst av räv, nämligen träsaxen – eller som den också har kallats: rävsaxen, rävtången, rävtanan, rävklypan, rävklåpan, rävklipen, rävstabben m.fl. namn. Den är ett fångstredskap av östeuropeisk typ, som enligt Gösta Berg visar prov på en förbluffande sinnrikhet och djupgående kunskap om djurartens levnadssätt och beteenden.
HUR GÖR DU EN RÄVKLIP?
”Innan dessa senare”(de vanliga rävsaxarna) ”blevfo uppfunna eller allmänt spridda, voro träsaxarna på många håll det förnämsta räfgillret… Stundom afhugger man ett träd till lämplig höjd och täljer det platt upptill och skårar det”…(Se figur 1:A) …”men oftast göres redskapet av någon gammal bräda.” ”Meningen är, att räfven skall hoppa upp för att komma åt betet, som sitter på den högsta spetsen, och dennas höjd öfver marken bör vara afpassad så, att räfven icke kan nå den utan att taga framtassarna till hjälp genom att hugga tag med den ena i skäran bredvid eller med båda, om skårorna är två. Foten klämmes då mer och mer ner i skåran och fasthålles af dess skarpa kanter. Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjähungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven. På vissa trakter och af vissa fångstmän föredrogos räftänger med tre spetsar, emedan man ibland sett, att räfven bitit av foten, om han blott fastnat med den ena, af andra fångstmän ansågos blott två spetsar vara bättre, emedan man trodde, att räfven satt säkrare fast, om han blott hängde i den ena foten. Ty hade han fastnat med båda, kunde han ibland lyfta sig upp och genom sparkningar mot brädan med bakbenen krafla sig öfver denna och sålunda bryta loss frambenen. Därför var det också, som den typ konstruerades, som är afbildad”… (Se fig. 1:C) ”Det tvärgående utsprånget öfver skäran skall hindra nyssnämnda manöver af räfven, och i hålet öfverst klämdes betet fast. Denna typ är af sent datum och helt lokal förekomst (norra Lycksele).
(Ekman)
Figur 1.
Så här gjorde jag:
Av en s.k. bak (=de kantplank man får när man sågar upp en stock i plank eller bräder) kapade jag till en längd på 2,5 meter. Jag valde måttet som gjorde att jag på tå med uppsträckt arm precis nådde överkanten. Bredden på baken var ca 0,25 m.
Jag grovsågade först ut de två skårorna, för att sen hugga till bättre med en yxa. Den mittersta spetsens bägge sidor och de yttre spetsarnas innersidor högg jag vassa. (Ekman skriver ju om ”dess skarpa kanter”.) Noteras bör att klipen helst ska göras av ett självdött träd, en s.k. torrak, eller åtminstone ett träd som legat och åldrat på sig länge efter kapningen. ”I nya rävtänger gick räven inte, varför sådana av en och annan smordes med renblod.” (Zetterberg)
Har man inte gjort en klip ”på rot” så måste den ju ställas stadigt. Olle i Rolfs berättade att de band fast kliparna vid stubbar. Se fig. 1:D. Dessutom har man placerat dem i kluvna stubbar, fig. 1:B. Du kan också, som fig. 1:C visar, helt enkelt gräva ner dem och kanske kila dem med några stenar neri gropen innan du fyller igen den.
Nu är det dags att agna din klip, sätta upp en åtel eller ett äte. Som bete på din rävklip kan du använda ett huvud av katt, ekorre, kalv, hare eller en köttbit, en fågel, ett ben, en stekt hästhov (…”som både i Jämtland och Norrbotten ansågs särdeles tilldragande för räfven.” (Ekman) eller helt enkelt en bit av ett fårskinn. Tyvärr kan jag inte svara dig på vad som är mest effektivt. Jag har aldrig satt ut och agnat en rävklip. Det är nämligen förbjudet i lag i Sverige idag.
VAR?
Ekman skriver: ”Sådana träsaxar kunde man blott för några årtionden sedan hör och där få se i stort antal, alltid uppställda på öppna platser. Från Sveriges nordligaste hörn till Orsa finnmark voro de då allmänna. Möjligen ännu längre söderut, liksom i Finland. Numera äro de sällsynta, ehuru fortfarande i bruk åtminstone i Norrbotten.” (1910)
”I Svens uppväxttid var också 30-40 rävtänger igång runtom byn och det fanns rävtänger i bruk ända in mot 1950-talet.” (Gustafsson i Västerbotten 1/81)
”Farfadern hade rävtänger igång ännu på 1920-talet, 4-5 st. Fadern tyckte att det var grymt, så på kvällarna när han kom hem från arbetet stannade han alltid på bron och lyssnade. Hörde han då att det satt en räv och tjöt i en tång, ställde han sig genast på skidorna och for och hämtade hem den. När farfadern dog, slutade man med rävtängerna.” (Gustavsson i Västerbotten 1/81)
Anna Svensson, Ytterberg: ”När jag var lilljänta hade dom rävklipar uppe på Sve’backen. Jag tyckte jämt att det var så otäckt när jag hörde rävarna tjuta. Jag grät och bad mamma gå upp och ta ihjäl dom.”
”Ja huvva, det var mycke’ rävklipar på byn förr. Jag gjorde och satte upp en själv för att få räv, men jag tog ner den igen. Det var ju väldigt med bråk på byn om dom där. Det var ett jävla djurplågeri. Det vart ju förbjudet också. Jag vet inte när, men dom var nog borta på 1940-talet.” (Per Springe)
NÄR?
På vintern ansågs rävpälsens kvalitet vara bäst, därför tycks den främst ha fångats då. I Kalender för Jägare, Fiskare och Landtmän anges att redskapen för Rofdjurs-fångsten tillagas, (Räfsaxar, Varggropar mm) under december.
LITTERATUR
Berg Gösta, Djurfänge och jakt, Arbete och redskap, Lund 1979, Liber Läromedel
Broman P.G., Kalender för Jägare, Fiskare och Landtmän, Stockholm 1854, P.A. Huldbergs Bokhandel. Nytryck: Stockholm 1974, Bokförlaget Rediviva.
Ekman Sven, Norrlands jakt och fiske, Uppsala 1910, Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.-B.
Gustafsson Peter, Stordelen kom ifrån skogen, Västerbotten 1/81 Wiberg Mikael, Fångstmetoder i Jämtland
Zetterberg Hilmer, Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark, Västerbotten 1/81
MUNTLIGA KÄLLLOR
Olofsson Olle, ’Olle i Rolfs’ (uttalas närmast ’rörs’), Ytterberg, Härjedalen
Springe Per, Sveg – född och uppväxt i Ytterberg
Svensson Anna, Ytterberg.
BÄVERFÅNGST MED NÄT
VARFÖR?
- Bäverskinnen
- – hade ett högt handelsvärde. Man gjorde bl.a. hattar av dem, Kastorhattar. Bäverns latinska namn är Castor fiber.
- Bävergället
- – användes inom medicinen. Det är ett starkt luktande sekret från två körtlar, som hör till de yttre könsorganen hos både hanar och honor. Det har använts bl.a. mot olika ögonsjukdomar, epidemiska sjukdomar och pest.
- Spolen
- – stjärten, användes som medicin. Man gav den både åt folk och boskap. Om kvinnorna hade för svaga födslovärkar fick de några knivsuddar.
- Framtänderna
- – ansågs bota ryggvärk om man bar dem knutna i bältet bakom ryggen. Dessutom fanns en sed, att om bonden gned yxeggen med dem, trodde han att den skog han fällde med denna yxa inte skulle kunna växa upp igen.
- Köttet
- -”Öfverallt äts också köttet, som sades påminna om svinkött, bakroppens med en anstrykning af fisksmak. Det ingick fordom stundom i prästskatten i Jämtland.” (Ekman)
MED VAD?
Bäver har fångats med stock, sax, fällor med falluckor (tinor) och nät. Näten har ju använts till fångst av många olika djur, både i vatten och på landbacken. Ju större djur desto större maskstorlek. Det redskap som, enl. Ekman, kanske fångat de flesta bävrarna i Norrland är näten.
När bävern fastnat i nätet dödades han med ett spjut. Man lär också tidigare ha slagit ihjäl den med en klubba.
”Vida mer förvånande var den jakt med hund och nät samtidigt i förening med djurens utdrifning ur bona,…” (Ekman)
HUR GÖR DU ETT NÄT?
”Näten varmed man fångade bäver, voro af grovt hamp- eller lingarn, av 4-6 fots djuplek och med en maskvidd av ca 5 tum” … ”På övre telen sattes små vidjeringar och drogs genom dessa en lina.” (Zetterberg)
”De äro löpnät, som genom ringar af kohorn kunna glida längs en lina, som är spänd mellan ’lån’ och pålar längre nedåt strömmen. (Ekman)
”De voro naturligen ganska grofva, man använde samma garn och maskvidd som till laxnät, längden växlade mellan 4 och 12 och djupet mellan 1,3 – 2,6 meter. Utsättningen skedde i närheten af bäverns bo och varierade med omständigheterna. I smalare bäckar och åar sträckte man en lina tvärs öfver från den ena stranden till den andra och fäste den vid en stör i hvardera ändan. Nätet löpte i öglor på denna lina, så att det drogs ihop af en bäver, som fastnat, och sålunda alltmer snärjde in honom. Var vattendraget så bredt att nätet ej kunde spännas tvärs öfver, lät man det vila på klykor, nedstuckna i bottnen, eller ock sattes midt på nätet en stör, som nådde ofvan vattnet och i sin öfvre ända var försedd med en ringklocka, som tillkännagaf, när något djur fastnat. En klocka brukade äfven fästas i den ena af de nyss nämnda störarna på land. Vid dess ljud tände fångstmännen hastigt ett näfverbloss och skyndade till platsen för att med spjut döda bäfvern, emedan det annars kunde hända, att han undkom. Det finns exempel på, att han gnagt sig igenom 4 nät efter hvarandra.”
Vidare berättar Ekman att laxnätets maskstolpar är 9-10 cm, dvs mycket vidmaskiga, och då använda till fångst av stor lax.
Maskstorleken
Maskstorleken brukar också anges i varv/aln, varv/fot eller mm/varv. Laxnät enligt några olika uppgifter: ca 7 varv/aln 8 varv/aln 77 mm/varv maskstolpen 9-10 cm |
1: en maskstolpe, 2: ett varv |
Gamla mått
En aln = 60 cm – egentligen från armbågen till lillfingret
En fot = 1/2 aln = 30 cm
En tum = 1/12 fot = 2,5 cm
VAD BEHÖVER DU? MATERIAL OCH REDSKAP
För bindning:
|
Kavelns kortsida bestämmmer maskstolpens höjd (se ovan). Gör kaveln tunn och stadig, av en tunn träbit e.d. Använd inte kartong, då den slits.
Stickan får inte vara bredare än kaveln, för då kan du inte sticka den igenom maskan vid bindningen. Gör den tunn och av ett segt och starkt träslag, ex. björk, eller ben. Den kan köpas i plast.
För utläggning:
rep el. lina, som nätet kan löpa på – minst ett par m längre än nätet, så du kan fästa ändarna vid pålar e.d. sänken – nävertaskor med stenar i, metalltyngder, stenar e.d. en klocka
Material
De äldsta näten i Skandinavien är mer än 6000 år gamla. Man använde innerbarken av vide. Enligt Wiberg var bävernäten gjorda av humletågsgarn eller hampa. ”Näten varmed man fångade bäver, voro av grov hamp- eller lingarn,…” (Zetterberg)
Bomullsgarn har använts från 1800-talets senare hälft. Från 1950-tatet används syntetiska fibrer bl.a. nylon. Jag har knutit med bomullsgarn 12/6, dvs ’fiskegarn’, ’mattvarp’, men kanske ett relativt hårt tvinnat lingarn vore lättare och därmed roligare..?
SÅ HÄR GJORDE JAG
Jag lindade upp garn på nätstickan och knöt fastsättningsbandet runt en fast punkt, ex ett bordsben, dörrhandtag eller liknande.
Jag knöt först maskor så att nätet blev så djupt som jag önskade. Därefter började jag knyta på nätets längd.
Djupet:
Första varvet, uppläggningsvarvet, skiljer sig lite från det fortsatta arbetet. Trä nätgarnet igenom fastsättningsbandets ögla. Linda det två (2) varv runt kaveln och gör en knut tätt intill denna. Nu har du gjort första maskan!
Figur 1.
Fortsätt uppläggningsvarvet enligt följande arbetsbeskrivning.
Tänk på att nätets djup krymper ca 1/4 jämfört med det utsträckta uppläggningsvarvet. Dvs 2 meter blir 1 1/2 meter djup.
Dra ut kaveln. Vrid 1:a maskan 1/4 varv åt vänster. Lägg kaveln nedanför denna. Lägg garnet ner över kaveln, gå runt och uppåt bakom kaveln. Fiska upp 1:a maskan underifrån. Dra garnet emot dig tills det tar stopp. Då ser det ut som på figur 2.
Figur 2.
Lägg garnet i en vid båge över till vänster. För stickan som bilden visar. Dra åt knuten ordentligt. Dra ur kaveln. Nu har du gjort 2:a maskan! (Figur 3)
Figur 3.
Denna knut kallas skotstek. (Figur 4)
Figur 4.
Fortsätt nedanför din 2:a maska och knyt enligt moment 1-4, om och om igen , tills du fått ditt önskade djup på nätet. Glöm inte krympmånen!
Längden:
Dra bort fastsättningsbandet. Träd upp kantmaskorna från ditt uppläggningsvarv på detta och knyt fast det på dörrhandtaget igen. Nu ska det se ut som på figur 5.
Figur 5.
Du knyter nu från vänster till höger på nätet. Men låt maskorna sitta kvar på kaveln genom hela varvet. Knuten är fortfarande skotstek. När du knutit klart varvet så dra ur kaveln. Vrid på nätet 1/2 varv i sidled. Fortsätt knyta vid vänster hörn igen. Knyt varv efter varv tills du nått den längd du önskar.
Figur 6.
Färdigställande av nätet.
Jag har inte gjort någon nävertaska, men så här tror jag du kan göra:
Du behöver en näverbit, ca 8 x 12 cm. Skär skåror enligt bilden. Vik in enligt den streckade linjen.
Forma en nävertaska. Stoppa in en sten, stor nog att inte ramla ut och tung nog att fungera som ett sänke. Sy ihop med rottrådar.
Observera! Sänkena får inte nå ända ner i botten. Då kan inte nätet löpa fritt.
Tålning:
För att tåla, dvs färga, nätet och göra det mer motståndskraftigt mot röta, lär man bl.a. ha använt en lag, bestående av asklut + albark + grankottar.
Det låter spännande. Du kan väl prova?
VAR?
”Näten torde väl haft en mycket vidsträckt spridning i Norrland; med säkerhet användes de från dess sydliga gränser till Västerbottens lappmarker.” (Ekman) Men nät för bäverfångst har använts även inom Sveriges sydligare delar, också enligt Ekman.
NÄR?
”De utsattes vid bäverns boningar antingen vid öppet vatten eller på hösten, då vattendragen börjat isbeläggas.” (Zetterberg)
Bävern utrotades under senare hälften av 1800-talet i vårt land. Den har senare inplanterats igen. Alla uppgifter om användande av bävernät är från den tidigare perioden.
Källor
LITTERATUR
Ekman S. 1910 Norrlands jakt och fiske.
Pettersson O.P. 1978 Nybyggaren i Dåres. Västerbotten 1978.
Selinge K-G. 1974 Fångstgropar, Jämtlands vanligaste fornlämningar. Fornvårdaren 12.
Wiberg M Fångstmetoder i Jämtland.
Zetterberg H. 1981 Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark. Västerbotten 1981.
Berg Gösta, Djurfänge och jakt, Arbete och redskap, Lund 1979, Liber Läromedel
Ekman Sven, Norrlands Jakt och Fiske. Uppsala 1910, Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.-B.
Wiberg Mikael, Fångstmetoder i Jämtland.
Zetterberg Hilmer, Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark, Västerbotten 1 /81
Ekman Sven 1910 Norrlands Jakt och Fiske.
Västerbotten nr. 1 1981
MUNTLIG KÄLLA
Johansson Thomas, Östersund
Bygga mörtstuga eller mjärde.
Som vanligt vill jag ju försöka göra saker själv och kan inte låta bli att dela med mig av de misstag jag gör. Vad jag förstår så är skillnaden mellan en mjärde och en mörtstuga enbart storleken på ingångarna. Sedan brukar designen vara lite olika men det skiter jag i. Jag bygger en mjärde som jag kommer ihåg morfar hade på 70-talet och gör ingångarna mycket mindre.. Materialet ska som vanligt vara billigast möjliga så jag köpte kycklingnät, 3mm ståltråd och vanlig tunn ståltråd på Biltema. Under hundralappen tillsammans och då räcker säkert nätet till två burar. Viktigt är att kycklingnätet ska vara finmaskigt. Det finns flera varianter i handeln.Egentligen skulle jag kunna ersätta kycklingnätet med vanligt ”håvnät” på metervara och använda murarsnöre till fastsättning. Men nu hittade jag inte håvnät och kycklingnät styvar ju upp konstruktionen lite.
Lite skisser. Jag utgår från en över-ram och en under-ram. Dessa ramar stadgas med tvärslåer och vi börjar med under-ramen. Över-ramen kommer att få sina tvärstag när lucka och handtag monteras. Bredd och höjd bestämms av bredden på kycklingnätet. Formen är ointressant bara det blir lätt att bygga och att vi får plats med ingångarna. Börja med botten. I svängen klipper du kycklingnätet med råge så att du kan vika över kanten. Tråckla sedan fast nätet i ramen med den tunna ståltråden. Böj fast stöttorna och över-ramen. Jag använder billiga buntband för tillfällig fixering. Lägg nät runt och börja tråckla fast kanterna med den tunna ståltråden. Mycket tråcklande blir det. Man bör även tråckla fast nätet mot stöttorna för ökad stadga. Vi ska ju sätta fast ingångarna mitt på sidorna och då behöver vi alla stadga vi kan få. Här är en bild på hur min ser ut just nu. Nu när den är klar så kommer man på grejor som man skulle kunnat gjort bättre. Om man kom på något sätt att bygga ramen mer självbärande så skulle håvnät vara lättare att arbeta med. Koniska ingångar var svåra att göra så avlånga traditionella mjärdeingångat verkar vara en vettigare lösning. Den grova galvade ståltråden från Biltema var inte speciellt rosttålig. Misstänker starkt att det den bara är målad med zinkfärg. Hoppas den håller några år. |